Schweiz? nej tack

Jobbade idag, och var med om en jättekonstig sak!

Det kom in en familj, på typ 5 pers. Föräldrarna pratade svenska, men inte "barnen" ( var vuxna, 23 år typ). Deras son var en riktigt slibbig typ, han hade 10 kg hårvax, nån billig aftershave lukt som dödade och såna här ljusa, smaklösa jeans ( typ som på bilden ovanför) som det stod typ "angel" på över rumpan, i kursiv stil. Och han glodde galet mycket.

Jag fixade deras mat. Hela tiden kände jag hans blick följa mig. Och ni vet, man försöker titta åt alla andra håll i världen, men ändå dras blicken då och då åt den som så oförskämt och respektlöst står och glor.

Mamman undrar när jag står och fixar om hon kan fråga mig en sak. Jag svarar "självklart".
Så frågar hon om vitlökssåsen är laktosfri.
"Ja det är den" svarar jag.

Så säger hon; "Jag har en fråga till. Det är så att min son här tycker du är jättevacker, och han undrar om du vill flytta till Schweiz, till honom?"

Jag bara skrattade och svarade något i stil med " haha, nej tack jag har det bra här". (Läs, jag skämtade tillbaka, men tänkte för mig själv att de var dumma i huvudet)

Hon sa bara "aha". Och berättade för sin son, med en rätt allvarlig min. Han blir typ sur/besviken och går och sätter sig. Mamman tackar inte för att jag fixar maten och blir allmänt stel.

Alltså dom var seriösa, de hade inte skämtat!!
Kan knappt förstå vilka jävla människor det finns?! Hur kan man?

Dom vet inte ens vem jag är? Jag kan ju vara hur som helst. Det enda dom vet är att jag jobbar på jalla i uppsala, sverige?

Hur kan man ens tro att någon skulle säga ja? "ja absolut, jag flyttar gärna till ett annat land med dig, en person jag serverat kebab till"?

Och när man säger nej, hur kan de bli sura?

Jag kan verkligen inte FÖRSTÅ.