Förhållande eller singel liv?

Det har varit mycket prat om förhållanden på senaste tiden och jag känner att jag behöver skriva av mig lite.

Mina 2,5 år med mitt ex Andreas var stundvis underbara. Vi hade roligt, delade massor och fanns alltid för varandra. Han var alltid den jag ringde när jag var ledsen, glad, orolig eller rädd. Han var den enda i världen, den person som kände mig bäst och den jag delade mest med.

Det var en självklarhet att höras flera gånger per dag och träffas så fort vi fick möjlighet. Jag tror faktiskt inte att jag kunde ha träffat en bättre kille den där gången i sjuan, jag är verkligen glad att det var han och inte nån falsk, äcklig människa. Andreas och jag delade verkligen något väldigt speciellt och fint.

Men sen började vi bråka. Avundsjuka, misstankar och tröttnad på varandra blandades in i vårat förhållande, och jag kommer ihåg sommaren mellan 8an och 9an, vi bråkade i snitt säkert 3 gånger VARJE DAG. Jag var jävligt trött på honom, och 100% att Andreas kände detsamma. Vi tog pauser säkert hundra gånger under det året och all den tiden jag la ner på att helt enkelt skrika i telefonen känns för mig helt overklig idag. Alla telefonräkningar, pengar som jag skulle kunna göra så mycket annat roligt för istället... Och det är inte bara nån tusenlapp hit och dit, utan varje månad låg min mobil räkning på minst 1500 kr.

Jag kan inte direkt sätta en direkt tidpunkt men jag tror att det var efter den sommaren då allt blev sämre och sämre mellan Andreas och mig. Vi fortsatte bråka och tog pauser men ÄNDÅ drogs vi till varandra i slutändan ändå.

Varför? Kärlek, eller att vi hade känt varandra så pass länge och delade så mycket att det inte var "vant" eller "tryggt" att lämna varandra? Jag tror att det var en blandning.

Nu, efter 1,5 år som mest bestått av bråk (men också stunder som har varit underbara) har vi skiljts från varandra för gott. Visserligen var det ett tag sen, för mig känns det som nyligen.

Det var jag som tog beslutet, jag orkade verkligen tillslut inte med. Det tror jag egentligen inte Andreas gjorde heller, men det var jag som tog steget på riktigt.

Vi skiljdes inte åt som ovänner, men vi pratar inte alls längre.
I början var det jobbigt, allt jag såg, hörde och t.o.m. lukter jag kände påminde mig om honom. Det var svårt att inte skicka iväg ett sms och fråga hur det är. Men jag visste och vet, att ett förhållande med honom är inte det jag vill, innerst inne. Jag var tvungen att vara stark och stå emot de där plöstliga impulserna av saknad.

Men nu efter en tid, hemskt som det låter, så kunde jag verkligen inte gjort något bättre.
Jag mår bättre än jag gjort på länge och jag har byggt tillbaka ett alldeles eget liv. Det hade jag väl med Andreas också, men absolut inte på samma sätt.

Nu kan jag göra PRECIS vad jag känner för. Allt jag gör nu, gör jag för att jag VILL göra det. Jag har ingen pojkvän jag måste ta hänsyn till, ingen pojkvän jag måste ringa, ingen pojkvän jag behöver bry mig om. Jag får vara egocentrisk, bara tänka på mig själv och handla därefter.
För er som kanske har varit singlar jämt, eller kankse inte haft ett seriöst förhållande som varat länge, kan jag förstå att det kan låta konstigt.

Hur man kan låta en människa ta sån himla stor plats i det som faktiskt är ditt liv? Innan jag blev tillsammans med Andreas hade jag inga seriösa förhållanden. Innan tänkte jag "jag skulle aldrig låta min pojkvän bestämma över mig", när jag läste om sånna förhållanden. Men vipps så stod jag där själv, och insåg inte att jag faktiskt gav vika för hans åsiker i det mesta. Trots att jag kände att det inte var rätt för mig. Utan att förstå riktigt vad jag gjorde så slutade jag festa, t.o.m bryta kontakten med killkompisar jag haft, för han övertalade mig.

Nu idag vet jag och märker jag att jag är en starkare Erika. Jag säger ifrån på ett helt annat sätt än tidigare och står mer för vad jag tycker.

Intrycket ni får av Andreas nu är säkert inte så bra, men Andreas var inte så dålig som han kankse framstår i och med texten. Andreas var och är en fin kille, men försvinner tilliten i ett förhållande beter sig de flesta på ett sätt som de nog egentligen inte är. Sen vill jag tillägga att jag inte heller var en ängel när det gällde en del punkter under tiden andreas och jag var ihop.

Det jag vill komma fram till i det här (långa!) inlägget är att man MÅSTE vara stark och alltid sätta sig själv i första rum. Jag menar inte att man bara ska tänka på sig själv, men dom beslut du fattar måste DU besluta, ingen annan.

Trots allt, är du jävligt ensam. Alla är det. Det finns ingen människa i världen, som kan komma åt ditt verkliga innersta. Hur bra du än känner en person, om det så är din man/kvinna, självsfrände eller förälder, så kommer ingen kunna se det som sitter allra djupast inuti dig.
Det måste du vårda själv.

Jag ska inte säga att jag inte saknar "förhållande biten" med allt mys, känslan av att älska någon och bli älskad tillbaka och känna samhörighet och trygghet, för det är helt fantastiskt.

Men det intresserar mig inte alls nu. Jag tränar, träffar vänner (och SKA börja plugga seriöst) jobbar och gör det jag vill och det passar mig perfekt.

Och jag önskar verkligen Andreas allt gott i livet, han är värd någon som kan ge honom det som är bäst för honom.

Men den personen är inte jag längre, och det är
SÅ HIMLA BEFRIANDE.